Direktlänk till inlägg 21 oktober 2009
Detta är vad jag hittade om SKB`s provborrningar i Almunge.
Vintern 1985/86 förändrades emellertid situationen radikalt. Då skulle SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) starta nya borrningar i Almunge öster om Uppsala. Taktiken var den vanliga, minsta möjliga information. Harald Åhagen då i SKB, hade i efterhand följande förklaring till varför lokalbefolkningen i Almunge inte informerades: "Det är ingen idé, vi har inte tid att ställa upp i en rad jippobetonade möten. Vi anser att sådana möten som allmänheten vill ha inte leder till någon information" (UNT 1985-10-23). Emellertid hann den lokala gruppen "Rädda Uppsala" bli ganska stark och anordnade vakthållning redan före borrningarna. Polisingripandet som följde bevakades av TV, när borrningen nu skulle ske så nära Stockholm. Hela svenska folket kunde i Rapport se hur ett 70-tal poliser med hundar bar bort äldre damer och andra "typiska yrkesdemonstranter". SKB hade nämligen informerat polisen om att det skulle komma kommunistiska yrkesdemonstranter från Stockholm. Det hela inträffade dessutom i dåvarande energiminister Birgitta Dahls egen hemkommun.
SKB fick nu en skarp tillsägelse av ministern att uppträda mera hyfsat. Ett stort allmänt informationsmöte anordnades, men SKB:s attitydförändring var bara marginell. Dåvarande chefen för KBS-projektet, Per-Eric Ahlström, inledde nämligen informationen med att till allmän häpnad konstatera att SKB hade minsann aldrig tidigare mötts av motstånd mot borrningar. Denna grova lögn följdes omedelbart av att borrningen startades mitt i natten direkt efter informationsmötets slut. Nu hade Almungeborna definitivt tröttnat på SKB och stoppade resolut verksamheten redan i gryningen. Eftersom Birgitta Dahl "förbjöd" vidare polisingripanden hade SKB bara att packa ihop och ge sig iväg.
En annan följd av händelserna i Almunge blev också att avfallsfrågan allmänt lyftes upp i medvetandet. Energiminister Dahl kallade till sig representanter för Avfallskedjan vid två tillfällen. Diskussionerna ledde knappast omedelbart till något, men Avfallskedjan fick åtminstone tillfälle att på högsta politiska nivå klargöra sina ståndpunkter.
Energiministern tillsade strängt SKB att sluta sända polisen på folk och att informera ordentligt om sin verksamhet. Det senare kom också till uttryck i SKBs hösten 1986 publicerade "FOU-program" för kärnkraftavfallets hanterande. Där stod bland annat i stark kontrast till tidigare uppträdande:
"SKB kommer fortlöpande att informera allmänheten,
myndigheter och andra berörda om planer, pågående arbeten
och resultat från den verksamhet som föranleds av
forskningsprogrammet".
Detta ser ju vackert ut men framstår som minst sagt ihåligt vid samtidigt betraktande av SKB:s likaledes hösten 1986 genomförda information om sina borrningar i Klipperås, se ovan.
Händelserna i Almunge och det politiska efterspelet förhindrade i praktiken SKB att fullfölja planerna på platsundersökningar. Avsikten med dessa var att så småningom välja ut ett par platser för mera detaljerade undersökningar, vilka skulle leda till val av den slutliga förvaringsplatsen enligt KBS3-metoden (se vidare avsnitt 6.1)
SKBs ursprungliga avsikt var uppenbarligen att genomföra processen utan hänsyn till kritik och motstånd, framför allt inte från berörda lokalbefolkningar. Efter Voxnadalen fanns rättssystemets stöd för att genomföra borrningar och andra aktiviteter med polishjälp. Eventuella demonstranter kunde ju gripas och dömas, vilket var fastslaget ända upp i Högsta Domstolen. Händelserna i Almunge ändrade emellertid detta genom att hanteringen istället blev politiskt omöjlig. Därmed hade SKBs dittillsvarande taktik misslyckats tack vare att Avfallskedjans grupper konsekvent hade kritiserat och försökt förhindra den undermåliga kärnavfallshanteringen.
Det som inträffade i Almunge är uppenbarligen så pinsamt för SKB att platsen numera inte existerar i SKBs egen historieskrivning. I rapporten ”Samlad redovisning av metod, platsval och program inför platsundersökningsskedet” (”FUD K ”, december 2000) finns en karta över typområdesundersökningarna. På kartan finns alla områden markerade inklusive Kynnefjäll (!), men inte Almunge. Detta trots att inga borrningar ägde rum på Kynnefjäll som dessutom fått en ”frisedel” av Kjell Larsson, medan SKB faktiskt hann att borra delar av minst ett hål i Almunge. Förhållandet är en avslöjande illustration av hur SKB väljer att hantera information och frisera historieskrivningen beroende på om den passar eller ej.
Ja det blir långt mellan varven,tur att man hittar tillbaka ibland;-) jag har börjat på akupunkturen igen för mina krämpor,lilljäntan är sjuk igen och bidde ju inte bättre så till slut gav jag mig inte så hon fick en dos stark penecillin som hon nu s...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
|||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 |
28 | 29 | 30 | 31 | ||||
|